Anne L'Huillier - om året som vetenskapens rockstjärna

Ett år har gått sedan Anne L'Huillier blev Lunds universitets första Nobelpristagare. Sedan dess har Anne L'Huillier försökt använda den massiva uppmärksamheten för att väcka vårt intresse för forskning. Hon har även behövt hantera det märkliga i att bli en vetenskapens rockstjärna som tillfrågas om selfies på stan.

Jag tänkte att vi skulle backa bandet till den 3 oktober 2023 - vad minns du mest från den dagen?

- Det jag minns mest är förstås telefonsamtalet från Kungliga Vetenskapsakademien, vilket var väldigt stort. Vad jag också minns är att de bad mig att stanna kvar i telefonen för att delta i presskonferensen. Jag tänkte, åh, men jag är ju mitt i en föreläsning och måste tillbaka till mina studenter. Det slutade med att jag bad akademien om att få gå tillbaka till min klass och avsluta lektionen, vilket jag också gjorde. Jag var så chockad när jag kom tillbaka att jag tror att klassen redan hade gissat vad som nyss hänt.

Har det varit någon särskild händelse eller upplevelse i år som betytt mycket för dig personligen?

- Jag har gjort många saker i år som varit ganska annorlunda i jämförelse med vad jag brukar göra. Men det finns en händelse som var särskilt fin, vilket var när jag besökte mina två barns tidigare skola, Palettskolan i Lund. Jag fick ett väldigt fint kort från klass 4 som gratulerade mig till Nobelpriset och frågade mig om jag inte kunde komma och besöka dem och berätta om priset. Jag svarade att ja, det kan jag nog göra, men först i vår. Det här var i november eller december. Tiden gick och plötsligt en vårdag med vackert väder vid påsk stannade tre pojkar med sina cyklar vid vår grind utanför huset. De frågade min man som arbetade i trädgården om det inte bodde en Nobelpristagare här. "Jo, visst det är min fru" svarade han. "Men hon lovade att komma och hälsa på oss till våren och nu är det ju vår", sa pojkarna. Så jag kontaktade läraren och förberedde en särskild föreläsning för den här klassen med tioåringar. Det var väldigt trevligt.

Är det något som har varit lite mer udda under året?

- Det var lite speciellt när jag skulle skjuta med kanon i Lundagård i november. Det hade jag inte riktigt förväntat mig.

Hur har din dag sett ut idag? Hur skiljer den sig från en vanlig dag för ett år sedan?

- Först och främst ger jag en intervju, vilket är något jag inte gjorde för ett år sedan. Så mitt liv har förändrats ganska mycket på grund av Nobelpriset. Det är som att jag har ett annat jobb nu, lite mer "outreach" där jag pratar mer om vetenskap för den breda allmänheten. Jag får många mejl och inbjudningar och måste bestämma mig för att tacka ja eller nej. Jag har inte så mycket tid för min forskning men försöker följa med i allt min forskningsgrupp gör.

Använder uppmärksamheten för att inspirera

Var du beredd på den här massiva uppmärksamheten?

- Nej, jag var inte förberedd. Jag tror inte att någon kan vara det. Det är verkligen som att bli en rockstjärna från en dag till en annan. Folk stoppar mig på gatan för att be om en selfie eller en autograf.

Det måste kännas konstigt?

- Ja, det är väldigt konstigt.

Säger du ja när någon ber om en selfie?

- Ja, men ärligt talat gillar jag det inte så mycket. Men om det gör folk glada så gör jag det gärna.

Skulle du säga att du trivs med ditt nya liv?

- Jag tror kanske inte att jag skulle ha valt det här livet. Det här är inte något jag vill göra men jag tror att det är viktigt och att jag kan göra det under en begränsad tid. Jag tycker det är viktigt att inspirera den nya generationen forskare och göra vetenskap mer tillgänglig för alla.

Inspirerande lärare avgörande för vägen till Nobelpris

Att vara Nobelpristagare innebär också att du är en förebild för många människor över hela världen. Har du någon förebild eller särskild person som inspirerat dig?

- Ja, det finns flera personer som har inspirerat mig. Att Marie Curie har funnits och gjort allt sitt arbete har till exempel varit viktigt för mig som kvinna inom vetenskapen. Som barn inspirerades jag mycket av min morfar eftersom han arbetade med radio och använde sin kunskap för att hjälpa motståndsrörelsen under andra världskriget. Jag har även haft bra lärare som har inspirerat mig. Jag hade en bra lärare i matematik på gymnasiet och ännu en i kvantmekanik på universitetet. De är en stor anledning till att jag har valt de vägar som lett fram till Nobelpriset, deras engagemang för vetenskap, fysik och i synnerhet atomfysik.

När jag läser intervjuer med dig får jag en känsla av att du har ett mycket optimistiskt och konstruktivt förhållningssätt till utmaningar inom ditt forskningsfält. Finns det någonting som du tycker är svårt?

- Det finns naturligtvis många saker som jag tycker är utmanande. Det jag gör nu tycker jag faktiskt är lite utmanande eftersom det går lite emot min egen personlighet. Jag trivs med att vara i en liten grupp, forska och egentligen inte prata så mycket om det. Så det är utmanande att ha energi till det jag gör just nu. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att jag ägnar tid åt det.

Detta är bara en början

Vilka förutsättningar behöver ett universitet skapa för forskare som siktar på ett Nobelpris?

- För det första tycker jag inte att man ska sikta på ett Nobelpris. Jag tycker att man ska fokusera på att göra bra forskning. Jag tycker att universiteten ska tillhandahålla bra resurser och en bra forskningsmiljö utan för många störande uppgifter. Just nu finns en tendens med för mycket administration. Den typen av uppgifter borde verkligen inte öka - tvärtom.

Finns det något råd du skulle vilja ge till blivande forskare eller studenter inom ditt område?

- När det gäller mitt eget forskningsfält vill jag säga att bara för att det nu finns ett Nobelpris är forskningen inte slutförd. Jag tror att det är tvärtom. Jag tror att forskning inom ultrasnabb vetenskap, attosekundfysik, är mycket öppen.

Så allt är inte gjort ännu?

- Nej, jag skulle säga att det nästan är tvärtom. Det är nu vi kan göra intressanta saker. Det finns mycket att lära.

Hoppas kunna skriva en bok för nästa generations forskare

Vad händer framöver i ditt liv?

- Jag kommer att göra det här "Nobeljobbet" minst ett år framåt, därefter hopas jag att det minskar något. Jag börjar också närma mig min pension och är inte säker på att jag kommer att gå tillbaka till forskning på det sättet som jag gjort tidigare. Jag kommer naturligtvis att följa den forskning som pågår i min grupp och försöka stötta dem. Mitt mål är att göra gruppen hållbar och stark internationellt. Jag har också en dröm om att skriva en lärobok om det jag har studerat de senaste 30 åren. Jag tror att en sådan bok skulle vara användbar för nästa generations forskare.

Finns det något du skulle vilja säga till den 20-åriga Anne L'Huillier idag?

- Nej. Inte så mycket. Jag tror att hon har fattat rätt beslut i sin karriär och i sitt liv. Kanske skulle jag säga till henne att hon inte borde varit så orolig över de beslut hon har fattat i sitt liv. Att bestämma sig för att flytta till Sverige var ett stort beslut men jag är väldigt glad att jag gjorde det.

Länkar